Rapport från 10-milanattens hjältar

Idén att springa den mytomspunna 10-Milakavlen i ett lag bestående av breddamer föddes i mörka oktober 2017 under den årliga resan till Gotland. Ingen damkavle har så många mörka, utmanande och långa sträckor. En möjlighet eller ren galenskap? Inom en halvtimme från att förslaget lags fram fanns stommen till ett lag med mer eller mindre entusiastiska damer. Huvuddelen av deltagarna har en gedigen orienteringskunskap att falla tillbaka på även om flera kände att nattorienteringen behövde vässas och att de långa sträckorna var lite skrämmande.

Träningsuppladdningen fram till tävlingsdagen såg milt sagt olika ut inom laget, från långpass och snöorientering i mörker till betydligt blygsammare förberedelser. Exempelvis kan nämnas Linda som låg i influensan efter ännu en träningsfri vinter när Gunillas mejl om att det behövdes en till dam i laget kom. ”Självklart!” tänkte hon och svarade ja utan att tveka. Trots en del förändringar i laguppställningen den sista veckan bland annat på grund av att Eva skadade foten under ett pass på träningsbanorna, blev vi till slut 10 Järladamer mellan 28 och 60 år.

Tack vare Gunillas stora engagemang och generositet fick vi den bästa uppladdningen tillsammans i en stuga på Torö under själva tävlingsdygnet. I väntan på pastavattnet som skulle koka upp följde vi damkavlens upplösning med spänning och jublade när det stod klart att Järlatjejerna vunnit. Stort grattis! Inte ens Mys dikeskörning med bilen kunde få oss nedstämda nu och med lite draghjälp från grannarna fixade det sig också. Sedan var det logistik och fokus. Nu var det vår tur att vinna – ta oss ut, orientera rätt, stämpla och ha kul.

Vi skickade iväg vår starter Johanna under hesa hejarop. Den magiska 10-Milanatten hade börjat och vi följde varje sträcktid med spänning, hurrade varje gång någon av oss kom vidare. Sängarna bytte ägare under natten och den positiva stämningen blandat med nervositet höll i sig.

”En röst i gryningen” – Matilda Ahlquist på sträcka 4, Långa natten:
”Dagarna innan tävlingen började jag bli nervös, så till den grad att läpparna domnade när jag tänkte på vad jag dragit igång. Att springa sträcka 4 med begränsad orienteringsvana och endast en vintersäsong med nattorientering i bagaget. Var detta verkligen en rolig utmaning eller bara korkat? Men efter den gemensamma middagen med laget med uppsluppen stämning var jag lugn och kunde till och med sova gott några timmar. Det kändes bra att hänga på sig pannlampan men jag tog bara ett batteri då det snart skulle börja ljusna. I växlingsfållan i väntan på My fick jag annat att tänka på än att bli nervös då jag blev intervjuad och filmad, nu vet jag hur det känns också. Känslan när My kom med kartan var Äntligen! och jag var så sugen på att komma iväg. Hon gav mig tipsen att använda stråken och att ta säkra vägval, något jag sedan följde till punkt och pricka. 

Jag tog det riktigt lugnt och försökte komma in i orienteringen. Efter 4 kontroller frågade en norrman om hjälp. Då jag ganska nyss stämplat kunde jag visa honom var exakt på kartan vi befann oss, alltid roligt att kunna hjälpa till. Jag visste var jag var hela tiden. Gjorde några långa men supersäkra vägval, använde stråken och plockade kontrollerna en i taget, utan missar och bara fokus på nuet. Att det inte gick så fort brydde jag mig inte om då jag var på ett strålande humör och njöt för fullt av den vackra och kuperade terrängen. Jag gillar ju att hålla på länge och att bli trött. När jag närmade mig målet blev det lite fler löpare i skogen och vid ett tillfälle hängde jag på en rygg utan att hålla fokus på kartan, det enda avsteget från planen att orientera säkert. Svårt? Ja. Långt? Ja. Men när benen, pannbenet och huvudet samarbetade så bra i hela 4,5 timmar var det varken för svårt eller för långt, bara en ren njutning. Det kändes fantastiskt att få skicka ut Jenny på sträcka 5 en dryg halvtimme före omstarten. Några tårar av glädje och stolthet trillade ner för kinderna vid avläsningen, jag var godkänd och hade klarat det jag föresatt mig.”

I omstarten var vi långt ifrån ensamma men kanske det enda laget med halva gänget i fållan och med stämningen på topp. Efter att 4 grymma tjejer nu hade tagit sig igenom nattens utmaningar och den 5:e var ute vilade ansvaret på oss att ta runt laget. Sista sträckan på 15 km med över 30 kontroller hade en maxtid på 4 timmar. Det var dock inget vi behövde oroa oss för när vi skickade iväg vårt ankare – Gunilla. Med extra vatten och energi i packningen drog hon iväg och samlade ihop oss andra i mål med god marginal. Vi hade gjort det vi kom för att göra och vi är grymt stolta!
Det fanns en del lag som stämplade fel, skadade sig eller gjorde storbommar med besvikna miner – men inte vi. Det var en del löpare som tyckte att det var det värsta de har gjort – men inte vi.
10 – Mila 2018 bjöd på branter, långa sträckor, tuff terräng och utmanande orientering. Om ni undrar om vi vill göra det igen så är svaret självklart!

Järlas damer kom först och sist! Det visar på en klubb med både spets och bredd och framför allt många modiga orienterare. Ingen nämnd, ingen glömd men nästa år blir vi kanske ännu fler.
I laget sprang följande fantastiska orienterare: Johanna Sundström, Anna Curtius, My Heinrup, Matilda Ahlquist, Jenny Söderberg, Kristin Andrée, Linda Ruthström, Åsa Börjesson, Signe Klinting och Gunilla Kreiss

// Matilda Ahlqvist och Linda Ruthström