Damernas tankar om 10-milaloppen

Sträcka 1: Ingjerd Myhre
Jeg hadde fått en bra følelse på treninga dagen før og det, sammen med at jeg har løpt mange førsteetapper tidligere, gjorde at jeg kjente meg klar for det jeg skulle gjøre. Jeg hadde grua meg litt de siste minuttene før start, for de bruker å være nervepirrende, men denne gangen var det ikke så ille. Selvom jeg hørte speakeren prate om hvor store favoritter vi var, så klarte jeg å ikke bli redd og nervøs, jeg gleda meg. Når starten gikk var jeg trygg på det jeg skulle gjøre, og jeg kjente meg trygg på orienteringa hele veien. Jeg hadde god kontroll, og postene satt der de skulle. Fysisk var jeg ikke helt fornøyd, jeg liker ikke å kjenne at jeg ikke klarer å holde følge. Jeg ble løpt ifra, men jeg løp bra teknisk, og det gjorde at jeg er fornøyd med løpet mitt og synes jeg gjorde en stabil førsteetappe.
Resten av dagen ble jo en drøm, takk Järla!
GPS-tracking från sträcka 1

Sträcka 2: Elsa Jansson
Jag har varit så otroligt nervös inför 10Mila i många veckor nu. Men så var det som att nervositeten bara försvann när jag kom till tävlingen och jag kände mig istället väldigt trygg i min uppgift. Jag hade bestämt att oavsett utgångsläge så skulle jag köra mitt eget lopp och låta orienteringen få styra farten. De första kontrollerna fick jag fint och jag försökte att inte kolla på alla de andra löparna eftersom det var ganska mycket folk och en del gafflat med en gång. Jag svajade sedan lite på en längre sträcka där jag tappade riktning i ett grönområde och höll på att hamna mot fel gaffel, men jag stressade inte upp mig för det utan stannade en extra gång och fick sedan min kontroll fint. Sen blev det lite glesare med folk vilket var skönt och jag kunde ännu mer köra mitt eget och fick istället en liten svans med löpare efter vilket kändes tryggt. Jag började se topplag en bit framför mig och förstod inte riktigt om det var täten för jag tyckte inte jag kunde ha sprungit om 40 stycken, utan på sin höjd kanske 10st. In mot tredje sista så stannade de andra upp lite och jag fick min chans där jag vek ner och fick min kontroll direkt medan de andra skulle till en annan gaffel. Jag hade sen tänkt att köra rakt på till näst sista men då mossen var rätt risig att springa i så drog jag istället runt och fick en enkel kontrolltagning. Jag fick en liten rysning när jag stämplade den själv att jag kanske kan vara först, men jag var inte alls säker. Sedan var det bara att springa på och när jag kom ut mot sista och upploppet så började det gå upp för mig att jag var före de andra, vilket var en otroligt härlig känsla och jag var så glad. Sen kom det från ingenstans en otroligt snabb löpare och spurtade om mig och det är väl nu i efterhand en besvikelse att jag gav upp den fighten för lätt. Men jag var trött. Och jag är väldigt glad att jag genomförde min plan precis som jag skulle. Sedan började det roligaste, nämligen en lång väntan på att få se de resterande sträckorna och hur långt vi alla skulle räcka. Men som väntat gjorde de övriga tjejerna mäktiga lopp och låg i tät hela stafetten igenom. Att få möta Elin på upploppet med hela gänget var en otroligt häftig upplevelse som jag kommer leva länge på. Grymt jobbat hela laget, och de andra lagen, och även våra suveräna coacher som hjälpt oss fram till det här, tack alla!. Nästa gång, då är vi ännu en placering bättre…!
GPS-tracking från sträcka 2

Sträcka 3: Karolin Ohlsson
För mig var det här en bra dag från start. Det kändes som att lagkänslan var på topp. Över lag, tyckte jag att det var sjukt bra stämning bland lagen. Alla var sjukt peppade och ingen förväntade sig att någon skulle överprestera! Vi skulle bara göra vår grej och lämna vidare stafettpinnen på ett stabilt och kontrollerat sätt! Det var precis vad vi gjorde.
Ingjerd och Elsa startade stafetten på bästa sett, och visst var det nervöst att gå ut i täten men jag kände mig ändå lugn och trygg. Jag tycker jag gjorde min grej och plockade kontrollerna bra. Trasslande lite i slutet på långsträckan och sprang snett i ett grönområde, då börja stressen smyga sig på. Men som vi bestämt innan så var de inga chansningar som gäller, därför tog jag många kartatopp och fick tillsist tillbaka flytet och bitarna föll på plats. Det kändes grymt att skicka ut Emma i ledning på sträcka fyra och jag har nog aldrig varit så nervös som när Elin var ute på sista sträckan! Men tjejerna levererade och det blev ett silver för oss. Det var en fantastisk dag och jag tyckte alla i laget gjorde en grymt bra insats! Jag är supernöjd och framförallt så glad att få göra det här tillsammans med de här brudarna:D
GPS-tracking från sträcka 3

Sträcka 4: Emma Klingenberg
10mila har varit en stor motivation för mig gennom hela vinteren. Många träninger har varit inriktktad på just den tävling, och det känns som att alla – tränare, löpare och alla runt om – tilsammans har lyft laget frem.
Jag drömmar stort och vil så jätte gärna springa bra. Det är min styrka, men i bland också min största utmaning. Jag behöver nån som kan hjälpa mig hitta lugnet och nån som kan få mig att inse att det inte är eksta fart utom stabila tekniska prestationer som behövs. Just det får jag av Järla-gänget! Tränare, ni är så proffsiga, brudar, ni är så grymma, och killar – fan ni kör på alltså! Att se hur ni går in för 10mila har varit sjukt inspirerande!
Stafetten gick efter planen. Alla gjorde jobbet! Att se Ingjerd, Elsa och Karro levarera, levarera och levarera på de förste tre stäckor var imponerande. Och även om jag var nervös, så var jag också klar när jag stak utt på 4:a sträckan. Planen var enkel: Jag kör mit eget, lungt och säkkert. Om de springar ikap, får de springa i kap. Jag kör mit eget. De kom i kap, flere gånga. Först Frederikstad och Leksands, och sen Älfta och Domarvets. Men jag klarade att hålla dem bak mig ändå helt till sluttet, och jag kunna skicka utt Elin på 5:e sträcka få sekunder innan Domnarvets. Jag kommer ihåg hur lugn hon så utt när jag lämnade över kartan till henne. Hon visste, vad hon skulle göra. Även med en klynga av jagande lag efter sig levarerade hon – imponerande! Till slut tog Domarvets en mycket förtjent seger, och vi kunne fira en grym andraplats i en ovanlig tät damkavlw, där ingenting var avgjort för än de sista minuter.
GPS-tracking från sträcka 4

Sträcka 5: Elin Hemmyr Skantze
Det fanns glädje, lugn och förväntan i gruppen under dagen, känslan var att vi alla trots olika mått av nervositet var glada över att dagen äntligen var här! När Ingjerd gjorde precis allt hon skulle och gav oss en perfekt start och Elsa snabbt var upp i tät på andra sträckan då infann sig allt självförtroende. Vi hade fått det där kvittot som vi ville, kapaciteten fanns där och skulle räcka hela vägen om vi presterade vad vi visste att vi kunde. Jag och Emma låg fortfarande kvar och vila vid tälten under första och andra sträckan men när Karro var ute på tredje och låg och borrade i täten kunde jag inte hålla mig längre, jag var bara tvungen att få följa tävlingen framför storbildsskärmen, och vilken show de bjöd på! Fortfarande var jag lugn, jag hade sedan länge förstått att det skulle handla om en tätstrid på sista sträckan men var trygg med det, jag kände mig totalt fokuserad på att göra mitt eget oavsett utgångsposition. Ledorden ”offensiv och noggrann” har ekat i mitt huvud senaste veckorna och så även nu, det var också de sista orden jag hörde ifrån Peter innan jag begav mig in i växlingsfållan. Äntligen skulle jag få göra mitt!

Jag valde att ta in informationen om att det var 3, kanske 4 lag som gått loss och att Emma var först.Sen är det tomt, jag uppfattade aldrig vilket försprång vi gick ut med. På väg ut ur stadion bestämde jag mig- nu kör jag, FRAMÅT, offensivt och noggrant! Inte en enda gång vände jag på huvudet för att kolla bakåt. Kontrollerna satt fint å efter 3 kontroller ensam kände jag att jag hade full kontroll. Jag drog på och såg Emma J, mestadels hela tiden trots att hon hade annan gaffel. Bommade lite sista kontrollen innan långsträckan och tappade kontakten med Emma, valde att ligga på med lite högre fart i rätt riktigt för att försöka få fatt hennes rygg, 400 meter senare kom vi ut samtidigt på en stig. Gött!

Kände då att jag började bli lite sliten, men ville för allt i världen inte släppa just där å då, en 2,5 km långsträcka i det gröna är inte min starkaste sida om jag dessutom är trött. Tog en gel under tiden för att försöka kunna fokusera på de sista kontrollerna som jag tidigare konstaterat skulle bli svåra. Jag tappade ryggen på Emma flera gånger i grönområderna på sluten och är sjukt nöjd över att jag valde att vara noggrann just här, annars hade jag lätt gjort några minuters bom. På väg till tredje sista tappade jag ryggen igen och när jag kom ut ur det gröna och skulle ha ett tvåstrecks-kärr i en
obefintlig tät sluttning valde jag att läsa in mig vid en höjd 50 m åt fel håll och plockade sedan kontrollen finfint, förmodligen tog det 30 sek för mycket. Efter målgång var glädjen total tills funktionärerna sa att ”brickan är helt tom” när jag stämplade ut. Efter 10 min fick jag tillbaka den och
allt var lugnt. DÅ var jag sjukt nöjd och glad över min egen och lagets insats, på bristningsgränsen med tårar i ögonen konstaterade jag- WE MADE IT!!
GPS-tracking från sträcka 5