”Ensam i tät på Tiomila – sånt man drömmer om”

10Mila är alltid speciellt för mig. Det är tävlingen som det snackas om hela vintern, tävlingen som kan ge motivation på de kalla och hårda vinterpassen och framförallt tävlingen som är fruktansvärt rolig att springa!

Efter en stabil inledning av Ivan på första och sedan ett monsterlopp av Härberg på andra så kunde jag tassa iväg upp mot startpunkten – först.

I mina förberedelser så hade jag tittat på gamla kartor och funderat på en långsträcka rakt österut precis som det också blev nu. Som jag såg det fanns det tre alternativ beroende på hur högt upp i sluttningen som kontrollen satt. Det gafflingsalternativ som jag fick var samma som jag lagt på ”min” tredjesträcka. Tittar snabbt för att se ifall det finns några nya stigar på ett mer rakt vägval men i avsaknad av sådana bestämmer jag mig snabbt för extremlångt runt vänster.

Många tankar hinner passera i huvudet under den knappa kvarten det tog till första kontrollen: ”Jag måste vara dum som springer ett sånt här vägval, jag är ju värdelös på väglöpning!” ”Det här vägvalet har jag planerat i lugn och ro hemma i soffan, det måste vara bra!” ”Hoppas att jag åtminstone ser svansen på de andra löparna efter kontrollen” ”Helt mörkt i skogen, var är alla andra?”

Ser inte en lampa, viker ner och tar min kontroll, upp igen på vägen – fortfarande helt mörkt.

Jag är då rätt säker på att jag åtminstone är först på min gaffel. Tassar vidare mot nästa kontroll, återigen en lång väglöpningssträcka. Ser en del lampor men samtliga som jag möter är andrasträckslöpare. Orienterar bra mot tvåan och spikar den – fortfarande helt mörkt. Plockar också trean där skogsspeakern står, de verkar inte vara beredda på att jag ska komma redan då, de står upp ovanför kontrollen. Fram hit har allt gått perfekt. En halvtimme ensam i tät på 10Mila, det är sånt som jag bara drömt om tidigare.

Det hade varit fantastiskt kul att legat ensam i tät och borrat hela sträckan men på fjärde kontrollen kommer ett tapp i koncentrationen och jag smiter precis förbi min kontroll på den steniga sluttningen. Försöker läsa in mig men beslutar att vända tillbaka mot trean för att minimera bommen. Jag möter då en mindre grupp löpare och får min kontroll.

Härifrån och till växeln springer jag relativt dåligt. Tappar fokus, småmissar mycket, har problem med riktning osv. Som tur är går det långsamt i stora klungan så jag lyckas ändå hålla en bra position.

När det är ungefär två-tre kilometer kvar av banan så är det återigen en längre sträcka. Jag checkar av vilka lag som är med i klungan och bestämmer mig för att punktmarkera Stora Tuna som har Joakim Svensk på långa natten.

Nu går det dock fruktansvärt sakta i klungan och när några lag sätter upp ett högre tempo på skidspåren så beslutar jag mig för att gå med. Plockar mina kontroller säkert och ger allt över ängarna in mot mål. Hör att Lillomarka växlar i ledning och jag hoppas bara att det inte är så många lag före mig.

Skickar ut Alain och får höra att jag är tvåa i mål – skönt! Trots ett svagt mittenparti på sträckan så har jag löst ut en långa natten-biljett till Järla på en precis så bra plats som jag och laget hade önskat och hoppats på!

/David Bejbom

Foto: Göran Johansson, Frilansfotograferna.